Partners in plugg

Självklart är hon också en fantastisk vän även utanför campusområdet, stjärnan Emma som rubriken syftar till. 

Nu har hon packat in sitt liv i en bil som är på väg på Schweiz. Nostalgisk som jag är har jag redan hedrat vår vänskap med ett kollage selfies på Instagram. Känner dock att jag vill gå lite djupare och lyfta fram en annan del också (vilket jag kan göra nu när jag har en blogg wihooo).

Jag är så tacksam för den teamkänsla vi haft, genom pepp och depp. Under sommaren efter första året på universitetet kom vi fram till att vi tokstollar båda _längtade_ efter att börja plugga igen. (det vågar man ju inte erkänna till vem som helst). Och nog för att det är ett lyxproblem, så är det inte alltid lätt att prata helt öppet om hur man satsar på höga betyg. Det har varit skönt att ha kunnat diskutera ärligt kring det med Emma. Frågor som ”varför satsar vi egentligen så hårt?”. Om jag minns rätt har vi vid olika tillfällen kommit fram till ungefär: Plugget är inte lika roligt när man känner att man ligger efter eller inte förstår och därför är det värt med en extra ansträngning. Vi tycker att det är roligt. Vi känner att det förväntas av oss, att det är tillfredställande att behålla streaken. För utlandsstudier och de universitet vi vill till krävs ett visst snitt. Vi älskar utmaningen. En del av anledningarna har en negativ klang, men jag skulle säga att i huvudsak har våran drivkraft varit lust.

Andra gånger har vi suckat i takt. Men suckandet avslutas oftast med ett ”Vi kommer att fixa detta”. Och ja Emmas förmåga att förstå komplexa saker på kort tid är beundransvärd (läs också mellan raderna: denna donna är bra på att skjuta upp saker). Hon lär mig att det mesta löser sig trots ett par sovmornar för mycket, att man kan missa en föreläsning.

All lycka till Emmni,
cout << ”wowza”;

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *